Hufvudstadsbladet is the biggest newspaper in Swedish in Finland
Cohen på strålande humör i HelsingforsPublicerad: 11/10 10:13 ›uppdaterad: 11/10 13:50
Leonard Cohen gjorde en trollbindande insats i Arenan på fredagskvällen. Det blev en tre timmar lång genomgång av den 74-åriga kanadensarens imponerande låtskatt.
MUSIK
Leonard Cohen, Hartwall-arenan, Helsingfors, 10.10.2008
Leonard Cohen visar sig vara en överraskande liten 74-åring. Han joggar upp på scenen vid Arenan framför 12 000 människor, klädd i en maffiakostym som sitter löst över den magra kroppen, och kisar med ögonspringor som är så smala att det ser ut som att han blundar. Eller är det snarare så att han ler? "There is a crack in everything, that is how the light comes in", sjunger han på Anthem, en av kvällens många höjdpunkter, och en av hans mer profetiska stunder. Han verkar vara på utomordentligt humör. Och, det ska tilläggas, det är publiken också.
Helsingfors har väntat länge på att få se denna säregna blandning av profet, zenbuddhist och sängkammarromantisk alfahanne. Och nu, som 74-åring, en judisk farbror med en basstämma mörk och smekande som den varmaste augustinatt. Outtröttlig dessutom: Cohens konsert varar i mer än tre timmar, inklusive paus.
Oscar Rossi skrev stort och fint i Hbl om Leonard Cohens konsert i Köpenhamn i sommar. Att vi bevakar Helsingforskonserten i det mindre formatet har alltså sin förklaring. Synd på ett sätt, för det här var en konsert som man hade kunnat stycka upp i tusentals beståndsdelar.
Och det beror inte bara på Leonard Cohens imponerande låtskatt. Konserten var också musikaliskt sett fenomenalt välplanerad, variationsrik, underhållande, rolig, gripande.
En del av succén ska tillskrivas den musikaliska ledaren Roscoe Beck, basist i bandet och Cohen-medarbetare sedan 1979. Också de brittiska körtjejerna Hattie och Charley Webb ska nämnas: de behärskar den exakt rätta Joan Baeziga falsetten som kännetecknade körerna på Cohens allra tidigaste album. Tolkningarna är lågmälda och smakfulla, och ändå gör atmosfären i Arenan tvära kast – än lyssnar vi på förföriskt kitschig åttiotalspop (The Future, Waiting for The Miracle, I'm Your Man), än kastas vi till Manhattans bakgator på sextiotalet (Famous Blue Raincoat).
Några personliga höjdpunkter under kvällen är Dance Me To the End of Love (som inleder konserten), Hallelujah (som aldrig upphör att ge gåshud), Everybody Knows (som plötsligt tycktes handla om finanskrisen) och makalöst, makalöst fina soldatskildringen The Partisan, där hela scenen badar i trikolorens färger.
Cohen tycks aldrig vilja sluta presentera sitt band, ibland slänger han sig på knäna och sjunger som en annan Nick Cave, ibland joggar han ut, bara för att komma in igen. Vi vill inte heller att han ska sluta, men när han väl gör det, med den sorgsna I Tried To Leave You från 1974, kunde det inte vara ett bättre låtval.
PHILIP TEIR
philip.teir@hbl.fi